Det där att gå vidare, det gör ont. Speciellt om man själv är den som någon vill gå vidare ifrån.
Det gör ont att inse att han känner att han skulle må bättre utan dig i sitt liv, när du känner precis tvärtemot. Det gör ont att den personen som man alltid ringt när det varit något, kanske bara för att berätta om någon detalj som fick dig att tänka på honom under dagen , inte längre är okej att höra av sig till. Det gör ont att han inte heller ger dessa detaljer till dig, och det känns som en kniv rakt igenom hjärtat att reflektera över att han kanske ger dem till någon annan nu... Det gör ont att du hela tiden relaterar allt till honom, och att vad som helst tycks kunna föra dina tankar till dagdrömmar om hur det brukade vara. Det gör ont att råka läsa något gammalt sms eller komma att tänka på något interskämt ni hade och börja le lite, bara för att inse att det inte är så längre och att skämten är värdelösa nu för att ingen annan förstår dem. Det gör ont att släppa någon när man fortfarande är upp över huvudet förälskad i honom.
Det gör ont att inte veta om ni någonsin kommer att ses igen. Att se hans namn på facebook eller skype utan att vare sig höra ett "plopppppp"-ljud eller se det blinka. Att gå in på ditt gamla spotifykonto och se att han skickat en fin låt och ett "Älskar dig", "one month ago". Att hans lillasyster som fick ditt nummer när ni fortfarande sågs ringer dig, men inte han. Att hela tiden vilja ringa honom men att inte kunna det längre. Att ni inte ens kan vara vänner. Och framför allt, det gör så jävla ont att hela tiden tänka "Gör det ont i honom också?Vill han också ringa mig en gång per dag men vågar inte? Tänker han på mig?".
För det kommer du hur som helst aldrig att få veta.
Men så kommer det dagar, då man inte längre gråter så fort man är ensam. Då han inte längre är det enda du tröttar ut dina tjejkompisar med att prata om. Då man ältar mindre och mindre och tänker "Det var fint så länge det varade". Så klart faller man tillbaka en gång eller många gånger då man inser att man faktiskt inte tänker på honom lika mycket längre- för då blir det jobbigt istället. Men dessa gånger blir färre och färre och tillslut existerar de inte längre. Låter klyschigt men det ligger verkligen mycket i att tiden läker såren, kanske aldrig helt men gradvis. Fast om någon sagt det till mig för en månad sen hade jag antagligen velat slå henne hårt i ansiktet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
